Jag tänkte skriva lite om mig eftersom jag egentligen inte utlämnar mig så mycket. Visst ni vet vad jag håller på med på dagarna och lite sådant men egentligen vad vet ni om mig. Förhoppnings vis har ni kommit lite närmare mig idag eftersom jag har gjort alla dom där testerna och jag kan säga att dom var svin roliga att göra. Det var nästan så att man lärde känna sig själv lite bättre på dom inläggen. Hahahaha och det är ju alltid lite kul. Men nu ska jag försöka att skriva lite om mig själv så ni får veta vad jag är för en liten person!

Jag heter Andrea Grönqvist och bor på Ängsvägen 1c i den lilla staden Åtvidaberg. Där jag delar familjens lilla hus med Mamma Pia som fyller 42, min underbara pappa Erik som även han fylle 42 i vår, som jag tror har en skruv lös någonstans där bak på huvudet men det ska jag kolla på någon annan dag. Och sen så har jag så klart en liten bror. Som inte är så liten längre. Han har växt om mig med hästlängder och det är tur att mamma är kortare för annars så hade jag ju inte klarat av det det är tillräckligt hårt att min älskade pojkvän har väkt om mig. Och jag vill punktera att jag var längre än honom i sommras. Och det är nog inte han som har växt utan jag som har krymt. Man börjar ju att bli så gammla. Hela sexton bast. Men mamma jobbar iallafall på Banken och pappa på Sabb och lill brosan går på Alléskolan, men han ska väl ta i sin systers fotspår och gå natur^^ Annars blir jag lite ledsen. Då kommer jag ju inte att kunna nolla honom. Ända gången i livet jag kan jävlas med honom utan att han kan ge tillbaks. För då ska jag se till att han får ett ägg i skalen. Eller kanske i magen så att han inte skadar sig. För även fast han kan vara jobbig så kommer han alltid att vara lill brosan och jag vill inte veta av att han blir mobbad längre bara för att han är mycket längre än alla andra och inte rikitgt är som alla andra. Han är speciell och jag hoppas att det är någon tjej där ute som förstår hur snäll han är. För jag kan säga att jag kan nog inte säga att jag har träffat en mer mogen fjotonåring. Som har varit mobbad i hela sitt liv och inte ens kunnat säga något dumt tillbaks till den som mobbas. Och aldrig kunnat sål tillbaks. Om jag bara kunde ge igen för honom. Jag avgudar min jobbiga lille bror att han är så stark. Och jag hoppas att ni oxå har någon i er närhet som ni är väldigt imponerade av.

Men nu kanske jag ska börja prata lite mer om mig själv. Jag lever mitt liv som många andra ungdomar gör. Men skillnaden är att jag har världens bästa pojkvän som jag inte iland förstår hur jag kunde få. Som ni säkert redan har läst i bloggen så träffades jag och Marcus den 23 december 2009. Så det behöver jag ju inte skriva om. Men vi träffades även på nyårsafton det året. Och han följde mig hem det nyåret, och den kramen jag fick av honom kommre jag aldrig att glömma. Och något som min älskling var duktig på att göra dagen efter nyår vara att skrämma mig genom att skicka ett sms, ``Jag känner igen dig´´. Jag blev jätte rädd men det var så vi började att prata. Och jag kan inte påstå att jag var speciell rolog eftersom jag skrev inte en ända smile. Men nu så kan jag ju säga att det finns smiles i varje sms och massor av hjärtanen till älsklingen. Och älskling jag vill bara att du ska veta att jag älskar dig mer än allt annat på hela jorden.

Okej jag spårar ju ut hela tiden men nu ska jag försöka att hålla mig till ämnet. Just om mig själv. Jag har alltid varit morfars lilla unge som har varit med och hjälpt till ute på landet bland alla får. Jag har alltid suttit i morfars knä när vi åkte traktor och nu känner jag mig riktigt stolt för nu låter han mig köra aldelses själv. Och det är även lilla morfar som har vågat att börja övnings  köra med lilla mig eftersom alla andra tycker att jag är förliten. Men andledningen till att jag inte är allergisk mot något är nog morfars försänst. För när jag var liten så fick morfar sin hjärtinfark och han var alltid hemma oss mig. Och självklart var morfars hund Jed med. Och jag vill bara punktera att det finns nog ingen knäppare hund för den har jag gjort mycket dumma saker med. Typ ridit på och matat den med morötter för jag tyckte att hon skulle vara min häst. Men hon kollade bara på morfar och han skratta och då lätt hon mig hållas. Så tack vare morfar har jag fått mitt djurintresse. Har alltid älskat djur och kommer alltid att göra det.

Och då kommer vi ju in på mitt djurintresse^^ Jag har alltid velat haft en tjock hund som knappt orkar gå ur soffan. En som jag kan ta på en promenad när jag behöver få lite frisk luft. Men jag har tyvärr aldrig fått den drömen uppfyld. och just nu när jag bor hemma vill jag inte ha någon hund efter som hemma hos oss är det äda ställer lilla Elsa kan vara på eftersom hon är päls alergiker. Men något som gick i uppfylles efter ett antal år är att åf en egen häst. Jag red på ridskolan och det är väl helt okej men ja det är ju en annan sak att ha egnen häst kan jag ju säga. Det är lite mer speciellt och man kommer liksom närmare varandra. Man blir ett par eller ett team eller hur man nu ska säga. Men jag har ju skrivit om Täppe min aldra första häst så det hoppar vi över. Ohch min aldeles egna häst har jag ju med skrivit om Jackie. Så jag har inte så mycket att skriva på den här fronten. Men jag rider just nu min fabrors häst, Harriet och hjälper mamma med en häst på onsdagar. Och jag har inte tappat häst intresset men på något sätt så saknar jag Jackie. Men nu när Hannis får sin nya häst så kommer jag nog att tillbringa mycket tid hos henne. Med mycket markarbete med lilla pollen.


Jag vet inte riktigt vart jag ska fortsätta. Men jag har väl aldrig varit den med många vänner som är i centrum jämnt. Men nu har jag hittat dom bästa vännerna i världen som jag kommer hålla i i vårt och tort. Hannis och Lindis är dom bästa vännerna man kan tänka sig. Dom ställer alltid upp och man kan alltid lita på att dom finns. Och man har alltid svin kul med dom. Man kan väl säga att jag har varit lite halvmobbad och det är först nu jag bryr mig om hur jag ser ut för annars har det liksom varit nej jag tar mjukisbyxor. Men nu försöker jag att bry mig lite om hur jag ser ut.

Mina största fobier är nog mörker, gubbar och ormar. Ja det är en salig blandling men det är så det ligger till. Blanda exempl en mörk natt när man går hem och sedan så kommer det en gubbe och går bakom. Det känns ju som att varje gång man går där att man ska bli indragen i en buske och våldtagen. Så jag antar att jag har stor skräk för våldtäckter oxå. Men jag kommer inte på så mycket mer och skriva om så jag får väl skriva om hur jag vill att min framtid ska se ut^^
Liksom jag känner obehag av att bara kolla på bilder på ormar. Inte bra så jag kan ju säga att är det någon som inte vill ha mig i huset är det ju bara att ta ditt en orm^^

Min framtid: Ja vart ska jag börja. Jag vill iallfall ha två barn. En storebror och en lilla syster. En pojke som heter Axell eller Love. Och en lite flicka som heter Tiara. Jag vill bo i ett stor hus med en fin bil och ett stort garag åt älsklingen. Eller ja det är spelar väl egentligen ingen roll, bara jag får tillbringa mitt liv med Marcus Skogh. Och en sak jag verkligen drömmer om är att stå framme  vid altaren och säga Ja framför alla. Och verkligen känna den underbar kännslan. Jag vill att det ska vara nu. Jag vill ha en bebismage. Jag vill behöva städa ett stort hus bara för att mina barn inte ska behöva städa något. Och sedan vill jag kunna kolla ut hur huset och veta att älsklingen står på garaginfarten och tvättar bil eller vad han nu kan tänkas hitta på. Och sedan kunna lägga mig i en underbart stor säng och sedna lägga huvudet på Marcus axel och somna^^ Så ser nog min drömframtid ut!

Kan inte komma på så mycket mer och skriva just nu så jag får väl återkomma om jag kommer på något mer. Men nu hoppas jag att alla kvällspigga människor kan gå och lägga sig under täcket och sova. Det är inte riktat ot dig älskling men det är ensamt isängen även fast jag sover^^ God natt på dig och här får du en puss^^