Har ni tänkt på en sak att varje gång man ramlar av en häst så känns det som man är halft död. Jag kommer ihåg när jag red Bellman. En arab som Pernilla hade som tränings häst. Han var helt underbar. Men när vi red ut i skogen hade jag aldrig ridit på honom och mamma tvingade på mig den dumma säkerhetsvästen som bara är i vägen. Men vi red och det var inget, men så kom det massa  hjortar och Bellman blir jätte rädd och flyr all världens fart. Men jag sitter kvar tills han tvär nitar framför diket och jag flyger av honom över hans huvud och landar väl så där en halv meter ifrån en jätte vas sten. Så den dagen kan jag ju säga att jag hade tur. För hade jag ramlat på stenen hade jag nog varit förlamad idag. Och det hade ju inte varit jätte kul. Men jag hade inte ont just då för då var mitt största problem att hitta hästen. Men han stod hemma utanför hagen och väntade på att få komma in. Men han hade fått ett sår i munnen som var rätt så stort men Pernilla bara skrattade och sa att nu har Bellman lärt sig att inte kasta av folk. Men han fick ett sår i mun och jag fick ont i ryggen. Vilket jag fortfarande har idag men det får jag väl leva med.

Tyvärr lever inte Bellman idag för att han blev avsparkad benet när han hade åkt hem. Det tyckte jag var synd för han var en riktigt trevlig häst som jag gärna hade ridit igen.

En såda här underbar häst var han, precis som Jackie var^^

Överskriften säger väl inte er så mycket men för mig säger det väldigt mycket. Jag kan säga så här att jag har ägt den snällaste hästen i världen som jag önskar kunde komma tillbaka från himlen. Första gången jag såg Täppe så blev jag helt kär. Vi var med Jeane ut i hagen och där stod han. Den stora klumpen. Ens bästa vän. Någon man verkligen kunde lita på. Mamma och jag lurade pappa att vi skulle köpa honom och när jag skulle provrida så hade jag dragit till knät så det blev utan stigbyglar i skritt. Efter ett halvt varv i ridhuset skriker jag till mamma jag går inte av fören jag får min häst. Man fick lära sig väldigt mycket av den stora klunsen. Hur man ska bete sig när saker och ting händer. Han var den stabilaste hästen jag kunde tänka mig. Till den dagen vi red ut med Fjordingen. Pernilla hade en tränings häst som skull köras in och ville ha en föråkare och tyckte att Täppe var en trygg och lung  farbror. Så hon frågade mig om jag kunde tänka mig att göra det. Sedan så blev det inte riktigt som vi hade tänkt oss. Täppe var livrädd för den lilla fjordingen som bara gick och lunkade. Och nu in efterhand så är det ändå lite kull hur den klunsen kunde vara så rädd för en häst som är 4 gånger så lite. Vi låg i alla diken och han skena och hoppade omkring. Och min ända motivering till att sitta kvar var för att Pernilla skulle döda mig om jag gick av. Och sedan så när vi kommer hem så skrattar Pernilla högt när mamma och Jeane frågar hur det har gått. Och Pernilla säger att
-Den där hästen hade jag suttit av redan på stall plan. Och vad vi skrattade att han kunde bli så rädd. Men han var ändå min lilla ängel. Tyvärr så är han inte i livet idag utan är uppe i häst himlen. Men samtidigt som vi hade Täppe så fick jag Jackie. Så det är väl som man säger när man mister nåt så står de tusen åter.  







Min underbara täppe=)

Kommer ni ihåg när man var liten och det var julafton. Man vaknade jätte tidigt och vill bara slita upp julklapparna ät god mat och se på Kalle Anka. Det bästa med julen är nog framför allt att få träffa alla släktingar. Och umgås med dom. Jag kommer ihåg hur man slänger upp dörren till sitt rum och smyger in till mamma och pappa och börjar hoppa och skrika i sängen
-Det är julafton mamma!!!! Gå upp nu, gå upp, gå upp.
Mamma och pappa bara suckade. Men jag fick ju upp dom i alla fall. Det är ju det som räknas. Mohahahaha.
Sen satt man och kollade på tv tills mamma och pappa ropade att man skulle klä på sig för vi skulle ner till Andres och äta mat. Det var det roligaste man visste att få åka ner till Andres och träffa Victor och Bianca. Bästis kusinerna. Vi åt mat och såg på Kalle Anka. Och sedan bara det av till Långnäs. Där det alltid var så mysigt. Fira jul på landet. Vi åt mat där igen och sedan bar det hem med två trötta ungar. Eller ja Filip var väl så uppspelt så att han inte kunde somna och jag slocknade som en stock i bilen. Hihihi och när man kom hem så rullade man ur bilen med 3kg tyngre kropp! Vad ska man säga det hör väl julen till^^

Tomten ska komma med häst som han gjorde när jag var liten^^

Hon var min första egna häst, och vi har gått igenom mycket tillsammans. När jag köpte henne var hon jätte smal och jätte arg och gjorde lite som hon ville. Hon bara sprang och sprang. Och första halvåret som jag ägde Jackie så var jag jätte rädd för henne och mamma fick rida henne, för jag spydde nästan varje gång jag skulle åka ut till stallet för att jag var så rädd. Men ju mer vi var tillsammans ju mer tyckte jag om henne. Och tillslut så vågade jag att rida henne. Och då gick det bara bättre och bättre. Och vi kämpade för att bli bäst. På den första tävlingen vi gjorde tillsammans kom vi etta på trailen. Första gången jag ens hade suttit på henne på en tävlingsbana. Och det är nog en av dom mest chokade stunderna i mitt liv. Sedan var det bara att träna mera. När Jackie sedan blev sjuk så (sommaren 2009 med diabetes) började allt att gå neråt. Men vi försökte att få henne att må bra. Men när vi fick reda på att hon hade diabetes så blev allt lite svårare eftersom att all föda innehåller socker, exempelvis gräs. Men vi klarade den sommaren och vintern kom. Det gick lite upp och ned med henne men vi klarade vintern tillsammans med i all fall. Vi gjorde bara mer och mer komplicerade saker och helt plötsligt var vi tillbaka där vi var innan hon blev sjuk! Och dom långa svängarna i skogen som man bara kunde umgås med henne är de bästa stunderna i livet. Det är något alla människor borde få uppleva. Men sedan när sommaren kom så började hon att bli allt sämre igen och jag kände att det var bättre att hon fick gå vidare och slippa smärta. Men medens hon blev lite sämre fick hon mycket smärtlindring eftersom veterinären var så envis på att det skulle gå. Men jag lärde mig att stå på henne och sedan kunde hon gå med mig på ryggen. Det är ändå rätt så roligt att kolla tillbaks på kort och sådant man har på det. Jag lärde henne även att gå efter mig utan grimma, och jag kunde rida utan grimma i låga tempon. Hade gärna sett att Jackie fans kvar i livet eftersom hon var min bästa vän. Men jag har många minnen som alltid kommer att leva kvar i mitt hjärta. Hon kommer för alltid ha en plats i mitt hjärta.
Men nu har Marcus tagit över den del där jag kan lägga huvudet på axeln och säga hur jag känner

Hihihi hon kan skratta också!







Som det matvrak hon var så ståd hon till mesta dels vid balen så det var inte så sårt att hitta henne^^

Några av mina kort på Jackie!

När man mister något står tusen åter.
Jag miste min vän men hittade min livs kärlek! Ibland är sorg en bra väg att förstå livet!

Det var väl en dag som alla andra dagar. Men den har en speciell händelse i sig som jag aldrig kommer att glömma! Jag var med Jossie som jag alltid brukade vara. Vi såg på film och ty pratade skit om halva Åtvid. Eller ja hon gjorde det eftersom jag inte viste vilka hälften var. Men sedan skulle hon gå och lämna sprit pengar till någon. Och jag tänkte inte mer på det. Vi skulle gå till polisstation precis ovanför Ica. Och där står han den helt perfekta killen. Mitt framför mig. Jag får knappt fram ett hej och jag kände hur röd jag blev i hela ansiktet så jag ställde mig en bit bort och kollade på när Jossie och han hade snöbolls krig. Under möss kanten så kollade man lite diskret på honom så att han inte skulle märka det, för vad hade Andra Grönqvist gjort då? Jo typ dött eftersom att jag är så himla blyg. Men man försökte lite diskret att granska honom från topp till tå. Och så kommer man upp och möter han blåa blick och den känslan får jag varje gång jag kollar in i älsklingens ögon. Hur man nästan svimmade eller snarare drunknade i hans djupa ögon. Hur fint hans leende var. Man ville bara stå kvar och kolla på honom hela dan, man blev helt förtrollad. Och när Jossie skulle följa mig hem så kunde jag knappt röra mig så hon fick putta iväg mig. Jag var så himla mållös att det fanns en son som Marcus så nära som han gjorde. När vi kommit en bit kommer jag ihåg att jag började att små le för mig själv och kände en alldeles varm känsla i hela kroppen. Och Jossie frågade vad det var och jag svarade bara med ett leende att det inte var något. …

Det var första gången jag träffade Marcus, eller jag har träffat honom innan. Men det var första gången som räknades enligt mig för det var första gången jag försökte säga hej.

Första gången vi sågs var väl när han bodde granne med Camilla. Då jag var väldigt mycket med Camilla. Men jag såg honom bara två gånger så det borde inte räknas tycker inte jag.

Så jag har fått uppleva kärlek vid första ögonkastet. Något jag aldrig trodde att jag skulle få uppleva!




Han är jämt så gullig och hjälper mig alltid när jag behöver hjälp^^
Jaaag älskar Marcus Skogh!

Jag har tänkt att göra en katogori som jag har döpt till minen så att ni får lite mer in blick i mitt liv. Det kommer nog att bli rätt så kul. Hoppas att ni tycker om den nya kategorin!


Jag har inga bilder i datorn så det får bli den här!