Överskriften säger väl inte er så mycket men för mig säger det väldigt mycket. Jag kan säga så här att jag har ägt den snällaste hästen i världen som jag önskar kunde komma tillbaka från himlen. Första gången jag såg Täppe så blev jag helt kär. Vi var med Jeane ut i hagen och där stod han. Den stora klumpen. Ens bästa vän. Någon man verkligen kunde lita på. Mamma och jag lurade pappa att vi skulle köpa honom och när jag skulle provrida så hade jag dragit till knät så det blev utan stigbyglar i skritt. Efter ett halvt varv i ridhuset skriker jag till mamma jag går inte av fören jag får min häst. Man fick lära sig väldigt mycket av den stora klunsen. Hur man ska bete sig när saker och ting händer. Han var den stabilaste hästen jag kunde tänka mig. Till den dagen vi red ut med Fjordingen. Pernilla hade en tränings häst som skull köras in och ville ha en föråkare och tyckte att Täppe var en trygg och lung  farbror. Så hon frågade mig om jag kunde tänka mig att göra det. Sedan så blev det inte riktigt som vi hade tänkt oss. Täppe var livrädd för den lilla fjordingen som bara gick och lunkade. Och nu in efterhand så är det ändå lite kull hur den klunsen kunde vara så rädd för en häst som är 4 gånger så lite. Vi låg i alla diken och han skena och hoppade omkring. Och min ända motivering till att sitta kvar var för att Pernilla skulle döda mig om jag gick av. Och sedan så när vi kommer hem så skrattar Pernilla högt när mamma och Jeane frågar hur det har gått. Och Pernilla säger att
-Den där hästen hade jag suttit av redan på stall plan. Och vad vi skrattade att han kunde bli så rädd. Men han var ändå min lilla ängel. Tyvärr så är han inte i livet idag utan är uppe i häst himlen. Men samtidigt som vi hade Täppe så fick jag Jackie. Så det är väl som man säger när man mister nåt så står de tusen åter.  







Min underbara täppe=)