Att älskar Marcus är som att älska ett barn. Han har lika mycket livsglädje som det allra minsta barnet som springer omkring i det gröna. Det är aom att kolla på ett barn som alltid ramlar när han springer för fort, men han reser sig alltid. Han vissar att han är stark och reser sig. För vad det än är så ser han till att fixa det så att det blir bra. Även fast han inte är någon perfektionist. Men det är rätt så skönt att han inte är det , för man känner sig så mycket friare då. Man behöver inte vara perfekt själv. Det är okej att göra misstag, det är okej att gå upp ett kilo. För jag vet att han älskar mig för den jag är och inte för någon jag försöker att vara. Med älsklingen kan man vara helt " naken", man behöver inte gömma sig bakom tusen kilo smink utan man kan gå med sitt finniga ansikte utan att behöva skämmas över det. Man behöver inte ha nyrakade ben fö att han ska vilja ta på mig. Han har inga krav på att man ska ha sina finaste kläder utan blir minst lika glas när man kommer i mjukisbyxor även fast man kan klä upp sig ibland bara för att det är kul. Sen att jag sätter krav på mig för älsklingens skull det är en annan sak. Att jag väljer att gå ner och täna på gymmet är inget som älsklingen säger åt mig, utan det är jag själv som säger att jag ska gå ner ditt ovh se till att träna arslet av mig. Bara så att jag ska ha en någolunda snygg kropp inför älsklingen. Älskade att förut bara ligga inne en hel dag och bara äta massor av godis. Det är mysigt att bara vara hema vi två, även fast man inte sitter på varandra. Jag kanske pluggar och han sitter vid datorn, eller om han är i garaget så fixar jag med något annat. Och det bästa av allt är att man har inga krav hur man ska vara utan han genomlider mina pms utfall utan att säga något. Som man har då och då.
Så ni kanske förstår att älsklingen är lite knäpp som älskar mig. Men jag älskar min gosse björn masor och det borde ni förstå^^