Har precis slängt i mig frukosten bara för att jag blev så himla stressad. Älsklingen och jag vaknade som vanligt av hans klocka som ringde för att gå upp till jobbet. Eftersom han hade hög feber igår kväll så skulle han gå upp och känna sig för hur han mådde, inte alls bra och det såg man på honom. Så han skickade ett sms till sin chef( som han förövrigt förvarnade igår kväll och skrev att han hade blivit sämre) Vi gick och la oss i sängen igen och halvsov eftersom jag skulle hem vid halv åtta senast. Vi går upp och så får älsklingen ett sms av sin chef där det står att det inte funkar längre. Tycker så jävla synd om älsklingen. Det är ju faktiskt inte hans fel att han blir sjuk. Han kan ju inte rå för det. ( jävla cp chef) Han mådde verkligen as dåligt och tyckte så synd om honom eftersom han hade världens ångest över hur han skulle göra. Men känner mig grymt taskig nu i efterhand men fick honom att åka till jobbet( förlåt älskling vill bara inte att du ska förlora jobbet för jag vet hur stora planer du har i ditt liv, och jag tror du kan behöva lite inkomst för det^^) Jag hoppas bara inte att han blir sämre för då kommer jag att känna mig grymt taskig. Har dåligt samvete redan nu, hoppas att han inte blev arg på mig och han förstår varför jag gjorde det. För att jag älskar honom. Hoppas att det går bra på jobbet idag älskling så ska jag göra god mat till dig när du kommer hem, mysa ner dig under en filt, göra varm oboy, äta muffins och bara mysa. Låter det som en bra idé?

Nu sitter jag som sagt klar äten ( frukost) och funderar på om jag ska väcka mamma för att åka ut till stallet. Roligt att åka ut nu när det spöregnar och blåser. Hade gärna hoppat över det om jag fick välja själv men jag antar att det bara är att åka ut för mammas skull. Hon vill ju inte åka själv och jag förstår henne. Men hästarna fick i alla fall stå inne över natten så de är ju torra och mysiga i alla fall. Och det bästa är att man slipper att gå ut i hagen bland all gegga. Men nu måste jag väcka mamma.