Har ni tänkt på en sak att varje gång man ramlar av en häst så känns det som man är halft död. Jag kommer ihåg när jag red Bellman. En arab som Pernilla hade som tränings häst. Han var helt underbar. Men när vi red ut i skogen hade jag aldrig ridit på honom och mamma tvingade på mig den dumma säkerhetsvästen som bara är i vägen. Men vi red och det var inget, men så kom det massa  hjortar och Bellman blir jätte rädd och flyr all världens fart. Men jag sitter kvar tills han tvär nitar framför diket och jag flyger av honom över hans huvud och landar väl så där en halv meter ifrån en jätte vas sten. Så den dagen kan jag ju säga att jag hade tur. För hade jag ramlat på stenen hade jag nog varit förlamad idag. Och det hade ju inte varit jätte kul. Men jag hade inte ont just då för då var mitt största problem att hitta hästen. Men han stod hemma utanför hagen och väntade på att få komma in. Men han hade fått ett sår i munnen som var rätt så stort men Pernilla bara skrattade och sa att nu har Bellman lärt sig att inte kasta av folk. Men han fick ett sår i mun och jag fick ont i ryggen. Vilket jag fortfarande har idag men det får jag väl leva med.

Tyvärr lever inte Bellman idag för att han blev avsparkad benet när han hade åkt hem. Det tyckte jag var synd för han var en riktigt trevlig häst som jag gärna hade ridit igen.

En såda här underbar häst var han, precis som Jackie var^^